Godsägaren eller, som han på sin tid kallades, possessionaten Vilhelm Sandell, som avled år 1892, femtio år gammal, hade tillsammans med sin hustru Lina Möller testamenterat Västankvarn Gård till Nyländska Avdelningen (Nylands nation) vid Helsingfors Universitet. Studenterna ivrade för upplysningsarbetet i svenskbygderna och den för tiden enastående donationen gav dem möjlighet att här skapa en bestående bildningshärd.
Västankvarn Lantmannaskola 1901
Huru makarna Sandell kommit sig till den stora egendomen är en sak för sig, som kanske har sitt intresse nu, då Västankvarn av särskilda anledningar blivit ett debattämne.
Jonatan Reuter berättar i uppsatsen ”Ekenäs och Västankvarn” (Ekenäs, stad och bygd IV) att Vilhelm Sandell var en klipsk ekenäsgosse, som börjat sin bana som drängpojke på Horsbäck Gård i Snappertuna. Gården ägdes av mamsell Fredrica Bäcker, som vintertid bodde tillsammans med tre likaledes ogifta systrar i den s.k. Bäckerska gården vid Stora kyrkogatan i Ekenäs.
Systrarna och deras bror Bror Gustaf Bäcker tillhörde en apotekardynasti med ansenliga ekonomiska försänkningar. Bror Gustaf hade så upptagits av kommersiella och kommunala värv, att han (1849) sålt apotekarprivilegierna och tagit burskap som handlande borgare. ”Rika Bäckers” ägde utom Horsbäck några fastigheter i Ekenäs. Gården, där de ogifta systrarna logerade var skriven på den yngsta av dem, den vitala mamsell Carolina.
Drängpojken på Horsbäck hade till uppgift att forsla ved till mamsellerna, hugga den och hjälpa till med gårdskarlssysslor. ”Unge Vilhelm Sandell kom sålunda att ha ett och varje att skaffa med fröknarna” skriver Reuter, ”kom då och då upp i köket för att mottaga order, bli bjuden på en kopp kaffe, när det var kallt o.s.v.”. Mamsell Carolina tycks tidigt ha fäst sig vid ynglingen och trots åldersskillnaden måhända hängivit sig åt ljuva drömmar. I varje fall avslöjar kyrkboken att drängen Vilhelm Sandell vid 18 års ålder avancerat till ”bokhållare”. Från köksbordet hade han fått flytta in till salongen och ta del i förvaltningen av damernas ägodelar. Då man befarade fel på hans lungor, bekostades en resa till Rivieran. Från den återvände bokhållaren botad av söderns sol och – som elaka Ekenäsbor gjorde gällande – varm punsch!
Följande etapp blev handelsskolan i Åbo, där flere Ekenässöner vid denna tid fick sin merkantila utbildning. När Vilhelm Sandell återvänt och nått myndig ålder. sken den Bäckerska solen i all sin glans. Systrarna skänkte honom gården Nikolajgatan (Gustav Wasas gata) 7 i hörnet mot Rådhustorget jämte handelsbod och lager. Deras bokhållare etablerade sig som in- och utrikes handlande.
Ställningen förpliktade och det blev snart uppenbart att hans intressen avancerat ganska långt utanför den Bäckerska salongens horisont. Kanske den varma punschen spelat en roll i sammanhanget, men Vilhelm Sandells besök hos välgörarinnorna visade i alla fall en tendens att avta.
I Bäckerska gården blev man bekymrad, då inte ens den vitala Carolinas charm mera räckte till för att avleda skyddslingens smak för vad man betraktade som uteliv. Damerna prövade på utvägen att höja temperaturen vid kvällskonseljerna. Den glada och talträngda Lina Nyberg togs med som stadigvarande ledamot. Det ansågs riskfritt, då hon var gift, ehuru mannen Albert Nyberg som befälhavare på djuphavsseglare långa tider lämnade henne ensam i hemmet. Experimentet utföll väl, ty Vilhelm Sandell blev åter en trägen gäst. Han fick sin belöning då Fredrica Bäcker allvarligt insjuknade och för att förebygga arvstvister lät skriva Horsbäck åt honom. Den forna drängpojken upphöjdes till possessionat.
Carolina Bäckers stjärna hade emellertid bleknat i jämförelse med den yngre Lina Nybergs. Det visade sig snart att Vilhelm Sandell inte bara återbördats till kafferundan i Bäckerska gården utan också forcerat hindren på vägen till kaptenskans sängkammare. År 1870 var tiden mogen för en skandal, som intensivt upptog Ekenäsborna. Den framgångsrika handelsmannen vid Rådhustorget hade lämnat sin affär vind för våg och begivit sig på villande vägar med Albert Nybergs hustru.
Reuter tror sig veta att de skådat stora världen i Rysslands och Tysklands metropoler, innan de åter styrde kosan norrut. Så kom det sig att kapten Nyberg som på hemresan från Medelhavet kastat ankar på redden utanför Malmö, på stranden möte sin förlupna fru och hennes älskare. Det blev en bister uppgörelse och skilsmässa. Paret fortsatte till Stockholm och där firade Vilhelm Sandell år 1872 sitt bröllop med Lina Nyberg.
Som man gott förstår var de nygifta inte angelägna att återvända till Ekenäs. Fastigheten vid Nikolajgatan med affären såldes och Horsbäck avyttrades. År 1873 köpte makarna Västankvarn i Ingå. Som Reuter framhåller var det ”rika Bäckers pengar” som skapat förutsättningarna för detta förvärv. Men oförkovrad lämnade Sandell inte den förmögenhet som lyckliga omständigheter fört i deras väg. Västankvarn förstorades och dess odlingar förbättrades. Makarna Sandell avslöjade sig som goda hushållare och detta gällde icke minst den en gång så flyktiga kaptensfrun.
Lina Sandell hade vuxit upp i Ekenäs som adoptivdotter till den från Sverige inflyttade organisten J. F. Möller, denne hyste både musikaliska och kommersiella intressen och innehade bl.a. Ekenäs Bokhandel. Lina fick utveckla sina konstnärliga talanger – hon spelade piano och sjöng och blev något av textilkonstnär. Under giftermålet med kapten Nyberg drev hon en tapisseri- och handarbetsaffär samt broderade, stickade och sydde på beställning. Med sin konstnärliga blick och praktiska färdighet var hon en lämplig partner för den fantasibegåvade och vetgiriga Vilhelm Sandell.
Possessionaten på Västankvarn engagerades i det kommunala livet i Ingå. Han hade erfarenhet av vad utbildningen betydde för framgång i livet och det var denna sektor som han ägnade mest uppmärksamhet. Vilhelm Sandell ivrade för folkskolor och stödde folkhögskolidén. Därigenom kom han ikontakt med studenternas bildningspatruller och reagerade positivt på deras vädjan om bistånd. Sandell tänkte sig en folkhögskola på Västankvarn och en sådan öppnades redan år 1895, men med den efterlevande makans bifalls gavs den en yrkesbetonad prägel med lantmanna- och husmodersutbildning. Lina Sandells enda förbehåll var att studentkorporationen skulle förbinda sig ”att under inga förhållanden använda donationen till något annat ändamål än för upprätthållande af nämnda folkhögskola på Westankvarn mark”.
Löftet formulerades av kurator, den senare världsberömda Edvard Westermarck, vid invigningshögtidligheten: ”Nyländska avdelningen skall söka visa sig värdig det förtroende Ni skänkt henne. Hon skall framledes, liksom hittills i mån av sina krafter söka sprida ljus bland hembygdens befolkning”.
Så såg bakgrunden ut till Västankvarn Skolors tillkomst. Om Vilhelm Sandell också vållat besvikelser i ”rika Bäckers” bo, så förvaltade han väl de ägodelar som de tillgivna damerna anförtrott honom och gjorde dem fruktbringande i bildningens tjänst.
